Chokladmuffinsen blev kanon bra, kladdiga och bra. Efter de blev det en sväng ut med mammi, satt i solen och bara njöt. Härligt att solen värmer, kanske våren äntligen kan komma?! Vore inte fel!
|
Sen vill jag bara skriva ut en sak, fan vad jag stör mig på tjejer som skriver i bloggar och på facebook att dom ska banta, gå ner i vikt, att dom är tjocka osv. Herregud! Det finns inget värre. Tjejer som inte ens är feta, vad fan håller ni på med?! Tro mig jag vet hur det är att banta när man fan inte ens behöver det, kroppen blir helt fuckt up, sen och det tar en evighet att komma tillbaka till det normala igen. Så tänk på vad ni gör, innan ni gör nått. Jag får lida för det som jag höll på innan jag blev gravid, det får jag lida för nu. Två läkarbesök i veckan och ibland två besök hos barnmorskan, det är inte kul. Dom har stenkoll på mig just nu. Om jag ens går ner ett enda kilo så kommer dom lägga in mig, vilket jag inte vill. Så jag kämpar som fan! En riktig fighter :) Sen går man inte ner i vikt av att äta en gång om dagen eller sluta äta helt, utan man förstör bara kroppen, man försvinner, finns nog ingen människa som orkar leva så. Det tog mig 7 månader att fatta att de som jag höll på med var fel, enda gången jag åt var när Dennis var hemma på helgerna och gjorde mat, annars åt jag inte ett skit under veckorna. Jag sov typ hela tiden, var trött precis hela tiden, kunde knappt hålla mig vaken när jag väl var tvungen att va vaken, utan bara somna av mig själv. Fast det är inte konstigt när man behandlar sig själv som skit, kroppen behöver energi och mat :) Så just nu struntar jag i om jag går upp massa kilon och blir smällfet, vem bryr sig?! Inte jag!
|
Och anledningen till att jag fick missfall i april 2011 var att jag inte åt, bebisen fick ingen energi, inte jag hellre. Mitt blodvärde låg för lågt så kroppen klarade inte av ett liv till. Jag satt och grina så tårarna sprutade när min barnmorska och läkare berättade det för mig för drygt två månader sen. Jag har nog aldrig känt mig så värdelös i hela mitt liv, just då kändedes som om jag hade dödat någon, att det var mitt fel. Hur kunde jag va så jävla dum? Det var då jag fatta att jag tänker inte utsätta mig själv eller skrutten för detta, jag måste äta var de enda jag hade i huvudet. Även fast jag mår dåligt, inte är hungrig, om jag spyr. Jag tvinga mig själv hela tiden, för jag ville verkligen inte att det skulle sluta så som det gjorde då. Och idag är jag i vecka 18. Ni kan tänka er själva, jag är nöjd med mig själv just nu. Jag är glad att jag har klarat av det som var jobbigt för mig och jag har lovat mig själv att aldrig någonsin behandla mig själv sådär dåligt igen.
|
Så, för mig är du meningen.
För mig betyder du något.
Du är verkligen allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar